Uranographia 1801
Murkvadranten var en stjärnbild som låg mellan Herkules högra fot, Björnvaktarens (Boötes) vänstra hand och Draken (Draco). Dess latinska namn är Quadrans Muralis.
Stjärnbilden skapades 1795 av den franske astronomen Joseph Jérôme de Lalande (1732-1807) till minne av det instrument som han, och hans brorson Michel Le Français de Lalande, använde på Collège de France, i Paris, när de under tolv års tid kartlade 50 000 stjärnors positioner för katalogen Histoire céleste française. Observationerna täckte cirka 70 procent av himlavalvet. När Michel gifte sig med Jeanne-Marie Harlay, satte Joseph Jérôme henne i arbete med stjärnkatalogens matematiska beräkningar. Det påstås att han inte tillät någon i sin närhet att vara sysslolös. 1801 publicerades den första, och enda volymen av katalogen.
Stjärnbilden förekom för första gången 1795 i Jean Fortins uppdaterade utgåva av Atlas Céleste de Flamsteed (ursprungligen utgiven 1776) och kallades där Le Mural. Jean Fortin konstruerade himmelsglober och stjärnkartor åt det franska hovet.
Den tyskfödde astronomen Christian Friedrich Goldbach (1763-1811), som undervisade i astronomi i Moskva, gav år 1799 ut en stjärnatlas, kallad Neuster Himmels-Atlas zum Gebrauche für Schul- und Akademischen Unterricht, och där fanns vår stjärnbild med under namnet Mauerquadrant.
Johann Elert Bode publicerade den först i sin Stereographischer Entwurf des Gestirnten Himmels under namnet Mauer Quadrant, och sen i sin Uranographia år 1801 under det latinska namnet Quadrans Muralis.
Den brittiske fysikern och egyptologen Thomas Young kallade den Mural Quadrant. Young var professor vid Royal Institution i London och arbetade bland annat med att försöka lösa hieroglyfernas gåta, och var konkurrent till fransmannen Jean-François Champollion (som ju slutligen blev den som lyckades dechiffrera skriften 1822). År 1807 publicerade Young en bok med titeln A Course of Lectures on Natural Philosophy and the Mechanical Arts. I detta verk medföljde två himmelssfärer med beteckningen Joseph Skelton sculp., och där fanns Murkvadranten avbildad.
I boken Urania´s Mirror or A View of the Heavens, och dess medföljande stjärnbildskort, från 1825, finns Quadrans Muralis avbildad på kort nummer 10. Själva boken var skriven av Jehoshaphat Aspin, men vem som hade ritat stjärnbildskorten har varit en gåta eftersom det i boken står att de var ”designed by a lady”. Bibliotekarien på Royal Astronomical Society, i London, Peter Hingley, menar att han har funnit dokument som visar att kortens konstruktör är en man: Richard Rouse Bloxam, kyrkoherde i Rugby, med astronomiska intressen.
Så sent som 1891 finner man Mauer Quadrant på Adolf Stielers planisfär Der Nördliche Sternhimmel, i den åttonde utgåvan av Hand-atlas über alle Theile der Erde und über das Weltgebäude, som Stieler gav ut första gången under åren 1817-1823.
En kvadrant är ett gammalt astronomiskt vinkelmätningsinstrument och det latinska ordet ”quadrans” betyder fjärdedel. Instrumentet bestod följdriktigt av en graderad nittio-graders skiva, med en siktanordning, som satt på en rörlig arm. En murkvadrant var en stor kvadrant som var fastmonterad i sidan på en vägg eller en mur. Dessa kvadranter användes, från renässansen fram till i slutet av 1800-talet, för att bestämma stjärnornas positioner på himlavalvet. En av de mest kända murkvadranterna är den som Tycho Brahe använde i sitt observatorium Uraniborg på ön Ven.
Murkvadranten finns inte med bland de nutida, officiellt erkända stjärnbilderna, men dess namn lever kvar därför att en känd meteorsvärm har lånat sitt namn av Quadrans Muralis. Det är kvadrantiderna som störtar in i jordens atmosfär den 2–3 januari varje år, och har sin radiant (den punkt på himlen ifrån vilken meteorerna tycks komma) i denna historiska stjärnbilds område. Den förste som uppmärksammade meteorsvärmen var Adolphe Quetelet vid Bryssels observatorium år 1835, men det var först när en, ej namngiven, kvinna i Connecticut berättade att hon hade sett en ovanligt stor mängd stjärnfall tidigt på morronen den 2 januari 1862, som Edward C. Herrick, och senare andra observatörer, blev begeistrade.
Så sent som 1891 finner man Mauer Quadrant på Adolf Stielers planisfär Der Nördliche Sternhimmel, i den åttonde utgåvan av Hand-atlas über alle Theile der Erde und über das Weltgebäude, som Stieler gav ut första gången under åren 1817-1823.
En kvadrant är ett gammalt astronomiskt vinkelmätningsinstrument och det latinska ordet ”quadrans” betyder fjärdedel. Instrumentet bestod följdriktigt av en graderad nittio-graders skiva, med en siktanordning, som satt på en rörlig arm. En murkvadrant var en stor kvadrant som var fastmonterad i sidan på en vägg eller en mur. Dessa kvadranter användes, från renässansen fram till i slutet av 1800-talet, för att bestämma stjärnornas positioner på himlavalvet. En av de mest kända murkvadranterna är den som Tycho Brahe använde i sitt observatorium Uraniborg på ön Ven.
Murkvadranten finns inte med bland de nutida, officiellt erkända stjärnbilderna, men dess namn lever kvar därför att en känd meteorsvärm har lånat sitt namn av Quadrans Muralis. Det är kvadrantiderna som störtar in i jordens atmosfär den 2–3 januari varje år, och har sin radiant (den punkt på himlen ifrån vilken meteorerna tycks komma) i denna historiska stjärnbilds område. Den förste som uppmärksammade meteorsvärmen var Adolphe Quetelet vid Bryssels observatorium år 1835, men det var först när en, ej namngiven, kvinna i Connecticut berättade att hon hade sett en ovanligt stor mängd stjärnfall tidigt på morronen den 2 januari 1862, som Edward C. Herrick, och senare andra observatörer, blev begeistrade.
En av dem var Alexander S. Hershell. 1864 gav han "Stjärnfallen i januari" deras moderna namn då han noterade att deras radiant låg nära stjärnan c Quadrantis Muralis.
På en modern stjärnkarta är radianten placerad i hörnet mellan stjärnbilderna Björnvaktaren (Boötes), Herkules och Draken (Draco). Meteorsvärmen kallas också Bootiderna efter Boötes.
Meteorexperten Peter Jenniskens, på NASA Ames Research Center, presenterade i december 2003 bevis för att kvadrantidernas ursprung är en liten, några kilometer stor, asteroidliknande himlakropp, med beteckningen 2003 EH1. Den upptäcktes av LONEOS den 6 mars 2003. LONEOS är en akronym för Lowell Observatory Near-Earth Object Search. Projektet, som startades 1993, använder ett 0,6 meter Schmidt-teleskop i Flagstaff, Arizona, för att söka efter asteroider vars omloppsbanor för dem nära jorden. Teleskopets CCD-detektor täcker ett synfält på 2,9 x 2,9 grader och det söker av varje område av himlen fyra gånger per månad. Teleskopet kan upptäcka himlakroppar ner till 19:e magnituden. 2003 EH1 är i sin tur en del av en komet som bröts itu för cirka 500 år sedan. En del forskare menar att det kan vara kometen C/1490 Y1, som observerades i Kina, Japan och Korea mellan december 1490 och februari 1491, som är 2003 EH1:s ursprung. Den japanske astronomen Ichiro Hasegawa visade för några år sedan att kometens bana liknar kvadrantidernas. Kanske fick de asiatiska observatörerna, på 1400-talet, se hur kometen splittrades. Det kan förklara det faktum att kometen var så ljusstark då, men att den inte har setts till sen dess.
Källor:
Meteor Showers and Their Parent Comets, Peter Jenniskens, 2006
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1999
Sky Explored, Deborah J. Warner, 1979
Star Names, Their Lore and Meaning, Richard Hinckley Allen, 1963 (originalutgivningsår: 1899)
Urania´s Mirror, Jehoshaphat Aspin och "a lady", 1825
Journal of the British Astronomical Association, nr 104, 1994
Astronomical Society of the Pacific Leaflets, nr 6, 1953
The Astronomical Journal, nr 127, 2004
LONEOS webbsida: http://asteroid.lowell.edu/asteroid/loneos/loneos.html
Wikipedia
Meteorexperten Peter Jenniskens, på NASA Ames Research Center, presenterade i december 2003 bevis för att kvadrantidernas ursprung är en liten, några kilometer stor, asteroidliknande himlakropp, med beteckningen 2003 EH1. Den upptäcktes av LONEOS den 6 mars 2003. LONEOS är en akronym för Lowell Observatory Near-Earth Object Search. Projektet, som startades 1993, använder ett 0,6 meter Schmidt-teleskop i Flagstaff, Arizona, för att söka efter asteroider vars omloppsbanor för dem nära jorden. Teleskopets CCD-detektor täcker ett synfält på 2,9 x 2,9 grader och det söker av varje område av himlen fyra gånger per månad. Teleskopet kan upptäcka himlakroppar ner till 19:e magnituden. 2003 EH1 är i sin tur en del av en komet som bröts itu för cirka 500 år sedan. En del forskare menar att det kan vara kometen C/1490 Y1, som observerades i Kina, Japan och Korea mellan december 1490 och februari 1491, som är 2003 EH1:s ursprung. Den japanske astronomen Ichiro Hasegawa visade för några år sedan att kometens bana liknar kvadrantidernas. Kanske fick de asiatiska observatörerna, på 1400-talet, se hur kometen splittrades. Det kan förklara det faktum att kometen var så ljusstark då, men att den inte har setts till sen dess.
Källor:
Meteor Showers and Their Parent Comets, Peter Jenniskens, 2006
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1999
Sky Explored, Deborah J. Warner, 1979
Star Names, Their Lore and Meaning, Richard Hinckley Allen, 1963 (originalutgivningsår: 1899)
Urania´s Mirror, Jehoshaphat Aspin och "a lady", 1825
Journal of the British Astronomical Association, nr 104, 1994
Astronomical Society of the Pacific Leaflets, nr 6, 1953
The Astronomical Journal, nr 127, 2004
LONEOS webbsida: http://asteroid.lowell.edu/asteroid/loneos/loneos.html
Wikipedia
